Som jag lovat så tänkte jag skriva ihop en liten förlossningsberättelse. So here you go!

Torsdagen den åttonde September kockan 08:00 så hade jag och Jonas tid uppe i hudik för igångsättning. När vi kommer upp till förlossningen börjar dom med att kolla mitt blodtryck och sätta på ctg-kurva. Jag får ett glas saft och dom känner efter litehur mycket öppen jag är och såvidare. En centimeter var jag öppen och fick sedan träffa en läkare som förklarade hur dom skulle sätta igång mej. Jag skulle få nån hormongrej (som jag inte kommer ihåg vad den heter) som skulle föras upp bakom livmodertappen och på så sätt få igång värkarna.

Klockan 10:00 sätter dom in hormonsaken och efter de går jag och Jonas ner till cafeterian och fikar lite, börjar få lite starkare molvärkar. Efter vi fikat går vi upp till förlossningen igen och vi får ett förlossningsrum. Lägger mej i sängen, läser lite tidningar och bara ligger och vilar.

Så höll det på ett tag och värkarna blev starkare, men inte regelbundna. Fick lite lunch vid ett tiden nångång..
efter de börjar värkarna ta i mer och på samma gång får jag riktig magknip och mår illa som fan. Springer på toa fram och tillbaka, men med värkar är det inte det lättaste.

Vid fyratiden börjar det bli tjatigt. Mår så jävla illa och så värkarna på de. Spyr som en liten gris och stackars Jonas som hatar spyor får stå med en papperskorg och bara ta emot.

Vid fem eller halv sex va det middagsdax, men jag hade så starka värkar så jag vela inte ha nå mat. Nu kände dom efter hur mycke jag va öppen. 2cm, helvetes jävla kukhuvve tänkte jag då ungefär, blev både arg och ledsen. Hade ju lega en hel dag med värkar och inte öppnat mej ett skit. Kändes frustrerande och värkarna började göra riktigt ont! Gud prisa profylaxandningen!

Vid sjutiden hade det fortfarande inte hänt nå mer, trots mina starka värkar. Så dom beslutade att jag skulle få sovdos. Typ knarka ner mej så jag skulle få sova med andra ord! Fick morfin och sömntabletter. Det snurrade till rejält i skallen och Jonas gick ut för att ringa alla och säga att det inte blev nån bebis ikväll. Under tiden Jonas va ute kände jag att fan inte kan jag sova nu eller! Värkarna från helvetet hade infunnit sig och jag säger de, hade jag inte andats rätt hade jag fått panik. När Jonas kommer in ber jag honom gå till sköterskorna och säga att dehär går inte. Dom kommer in och säger att dom ska känna efter lite, öppen 6cm! Dom försöker få mej att lägga mej i förlossningssängen men jag blev lite förvirrad och förbannat där, jag skulle ju sova jag, haha. Men tillslut låg jag där och dom bad mej ta tre värkar till. Börjar med lustgasen, helt underbart bra då värkarna blir så mycket mindre smärtsamma då jag koncentrerar mig på att andas i den istället! Efter dom tre värkarna känner dom efter och jag hör hur sköterskan frågar Jonas om han är redo att bli pappa. Hans svar blev något i stil med "va!? nu!?"

Sen gick allt ganska fort. Massa sköterskor i rummet som plockar fram massa saker och håller på, har inte sån stor koll är mest inne i min lustgas. Tror Jonas blev sur på mej ett tag där för jag drog i mej lite för mycke, haha.
Efter några värkar så kommer en krystreflex och jag tänkte att vafan jag hjälper väll till då. Samtidigt går vattnet. Kännerhur der bara trycker rejält neråt och jag får lägga mej på sidan med benet uppåt. Kommer ihåg att jag verkligen älskade krystvärkarna, då hände det verkligen någonting!  Krystar på och mellan krystningarna så dricker jag saft i massor som Jonas står och servar mig med. En gång fick jag vatten iställe, blev skitförbannad! Krystar på och Jonas kikar ner och säger att huvudet syns, jag frågar direkt vad det va för hårfärg, "vet fan inte!" Svarar han, låter helt överlycklig. När nästa krystvärk kommer känner jag att han nästan är ute, det bränner som eld och trycker något enormt, så jag pressar mer, sköterskorna skriker nej men de skiter jag i och trycker på. Sen blev det liksom som ett, ja du vet inte hur jag ska förklara allt bara lättade och jag kände hur han liksom "rann" ut. Kändes skitkonstigt när hela magen säckade ihop och blev tom! Jag fick upp honom på magen men han var alldeles blå och andades inte. Jag börjar gråta, av rädslor, lycka, kärlek ja en miljon känslor på samma gång!

Jonas klippte navelsträngen och sen försvann både Jonas, Albin och massa sköterskor. Kvar ligger jag med ´beben i vädret, helt förvirrad, rädd och lycklig på samma gång. Efter ett tag kom en värk och jag krystade ut moderkakan. Jag hör ett litet gnäll från rummer brevid och kan pusta ut, nu andas Albin iallafall. En stund senare kommer en lycklig Jonas in med Albin i famnen ochj lägger honom på mitt bröst. Helt jävla underbart, går inte att förklara, man måste liksom vara med om det själv. Såg in i hans vackra små ögon och var den stoltaste mamman i världen. Bajsade på mitt bröst gjorde han åxå, men de gjorde absolut ingenting!

Efter ett tag fick vi fika, smakade gudomligt gott! Efter de blev det vägning och mätning av våran grabb.

3912 gram
53 centimeter

Hela förlossningen skulle jag sammanfatta som underbar! Riktigt häftig upplevelse som alla borde  få vara med om. Gick lite segt i början, men snabbt som fan på slutet!



Suddig bild, men Albin på mitt bröst, bara 14 minuter gammal♥